Giganternas frammarsch
Drake hade visserligen blivit rik, men han hade förlorat sina pengar på oljespekulationer. Snart framträdde emellertid en man som visste hur slipstenen skulle dras: John D. Rockefeller. Han insåg att en förutsättning för framgång var att man slog ihop de otaliga små oljeföretagen ofta enmansföretag till en stor enhet. År 1870 grundade han vad som fortfarande är världens största oljebolag, Standard Oil Company (i dag Exxon Mobil Corporation), som redan år 1879 svarade för mer än 90 procent av raffinaderikapaciteten i Förenta staterna.
Snart började borrtorn växa upp även utanför USA, först i Ryssland (Baku), 1867 i Galicien, 1882 i Rumänien, efter 1900 i nederländska Indien, México och Iran. Rockefeller blev inte ensam på den ständigt växande bergoljemarknaden. I Europa fick han konkurrens framför allt av den nederländsk-brittiska Royal Dutch Shell koncernen, som hade bildats år 1907 genom en sammanslagning av Royal Dutch och Shell Oil Company. År 1909 grundades det engelska Anglo-Persian Company (i dag British Petroleum Company - BP), som började exploatera oljefälten i Mellersta Östern.
Dessa tre giganter Standard Oil, Royal-Dutch Shell och Anglo-Persian försökte skydda sina intressen mot "överdriven konkurrens" genom att bilda en internationell kartell, sedan de delat upp de flesta av jordens oljefält mellan sig.
På tjugotalet hade automobilproduktionen kommit igång på allvar, och bensinstationer började kanta Europas och Amerikas vägar. Det tycktes vara på tiden att träffa överenskommelser om prissättning och konkurrens. Detta skedde den 17 september 1928 i Achnacarry i Skottland. Visserligen bestod denna kartell bara i två år, men den bildade skola för framtida överenskommelser på den internationella oljemarknaden.
Mellan de båda världskrigen hade man börjat exploatera oljekällorna i Irak och i Venezuela, och en grupp på numera sju oljekoncerner hade tillförsäkrat sig rätten till exploatering av oljeförekomsterna i arabländerna vid Persiska viken. När Västeuropas snabba industriella uppsving satte in i slutet av fyrtiotalet, var det en ständigt växande ström av olja från Mellersta Östern som sörjde för den nödvändiga energin. Det började bli ont om kol i vissa länder, och kolpriset steg överallt i förhållande till oljepriset. Liksom den industriella revolutionen en gång varit beroende av ångkraften och därmed av kolet, så bidrog bergoljan i allt högre grad till vår tids starka industriella expansion. Oljeströmmen växte ytterligare sedan man i slutet av femtiotalet upptäckt nya stora oljereserver bl. a. i Algeriet och Libyen vilka tycktes avvärja hotet om att jordens oljetillgångar skulle sina. Nya bolag sköt upp som svampar ur jorden, och konkurrensen gjorde oljan till den billigaste och därmed mest efterfrågade energikällan. Priset för detta fick producentländerna betala; de fick inte mer än en spottstyver av oljebolagen för sin enda naturtillgång. Till och med detta pris sänktes på grund av konkurrensen: 1959 med 8 procent, 1960 med ytterligare 6 procent. Då började producentländerna att värja sig.
De utsugna revolterar
I september 1960 inbjöd Iraks presidentgeneral Kassem oljeproducenterna till en konferens, där man grundade OPEC (Organization of Petroleum Ex porting Countries). Medlemsstater var Saudi Arabien, Kuwait, Iran, Venezuela och Irak; senare anslöt sig även Libyen, Nigeria, Indonesien, Algeriet, Qatar, Förenade arab emiraten, Ecuador och Gabon. I början var den nya kartellen förhållandevis hjälplös. Intressemotsättningarna mellan medlemmarna var alltför stora. Varje medlem strävade efter att öka sin andel av världsmarknaden. Redan före grundandet av OPEC hade Iran misslyckats med exproprieringen av Anglo Iranian Oil Company, bl. a. därför att oljebolaget i stället ökade sin produktion i Kuwait och Irak. När sedan general Kassem år 1961 nationaliserade Iraq Petroleum Company till 99 procent och skar ner produktionen, ökade Saudi Arabien, Kuwait och Iran sina oljeleveranser till västländerna. Arabstaternas första politiska oljebojkott efter sex dagarskriget (1967) gick om intet då Venezuela och Iran genast levererade mer olja. Det var heller inte så lätt att bryta de multinationella oljebolagens makt. Först ett årtionde efter OPEC:s grundande kunde kartellen enas om ett gemensamt handlingsprogram. Under tiden hade en del betydelsefulla förändringar inträtt.
Mellan 1965 och 1970 hade oljan gått om kolet som viktigaste energikälla. Västeuropa och Japan hade blivit alltmer beroende av oljeimporten från Mellersta Östern. T.o.m. USA, som en gång varit det viktigaste oljeexporterande landet, var sedan slutet av femtiotalet tvunget att importera olja på grund av sitt ständigt stigande energibehov. Genom att västvärlden blev alltmer beroende av oljeimporten, växte de oljeexporterande staternas makt. De gjorde bruk av den.
På konferenserna i Teheran och Tripoli i februari och april 1971 hotade OPEC länderna oljebolagen med leveransbojkott och genomdrev så att oljebolagens vinster skulle beskattas med minst 55 procent samt att priset per fat (159 liter) skulle höjas med upp till en dollar. Efter dessa framgångar genomdrev några av oljeländerna statligt delägarskap i oljebolagen, medan andra nationaliserade dem. Som motåtgärd skar oljebolagen ner sina investeringar vid Persiska viken och intensifierade borrningarna i Alaska, utanför Nordamerikas sydkust (Louisiana) och i Nordsjön. OPEC ländernas makt hade emellertid under tiden vuxit så mycket att de kunde inte bara diktera priserna utan även sätta in oljan som politiskt vapen. Detta gjorde också de arabiska oljeländerna den 17 oktober 1973. Det gick dock aldrig så långt att det uppstod någon verklig brist på petroleumprodukter, eftersom lagren var tillräckligt stora och oljebolagen kunde leverera den olja som de bojkottade länderna behövde.
Ändå hade araberna åtminstone delvis nått sitt mål. Den 6 november avgav EG-länderna en politisk deklaration som i stor utsträckning tillmötesgick de arabiska kraven; Japan följde EG:s exempel den 22 november. Vid årsskiftet började araberna avveckla bojkotten. Oljan flödade återigen. Men chocken höll i sig och även de enorma prishöjningarna.
Oljekrisens följder
I västvärlden utlöste oljebojkotten och prishöjningarna (från 2.59 dollar till 11.65 dollar per fat) stor bestörtning, men man stod inte handfallen. Åtskilliga länder införde hastighetsbegränsningar och andra besparingsåtgärder, samtidigt som jakten på alternativa energislag drog igång. Men även om dessa åtgärder fick en hel del effekt, innebar de höjda råoljepriserna ändå ett svårt hot mot industriländerna. Prisstegringarna hade en inflationsdrivande effekt och ledde därigenom även till arbetslöshet och sociala spänningar. Det internationella valutasystemet råkade i gungning när oljestaterna snabbt började placera de väldiga vinsterna på världsmarknaden. Dessutom råkade många staters betalningsbalans i olag, eftersom de behövde betydligt mer utländsk valuta än tidigare för att kunna klara oljeimporten. Så t.ex. kostade EG ländernas import av oljeprodukter 16 miljarder dollar år 1973; ett år senare hade beloppet stigit till 40 miljarder. För de uländer som inte själva hade några oljeförekomster blev oljekrisens verkningar särskilt kännbara.
Sökandet efter nya energikällor
Oljekrisen ledde till att man över hela världen forcerade sökandet efter alternativa energikällor. Helt naturligt kom man först att tänka på kol, som ju också är ett fossilt bränsle. Av koltillgångarna i världen beräknas mindre än 5 procent ha blivit brutna. Det har hävdats att det finns sådana kvantiteter outnyttjade att de skulle kunna täcka vårt energibehov i hundratals år. I praktiken är dock brytning av ekonomiska skäl för närvarande ogenomförbar i många fall. Många vetenskapsmän anser dock att det är riskerna för miljön som är det största problemet: ju mer kol man förbränner, desto högre blir halten av koldioxid i atmosfären. Följden kan bli att temperaturen över hela jorden stiger genom en s.k. drivhus effekt.
Andra energikällor som trätt i förgrunden är kärnkraften och solenergin. Utgångsmaterialet för kärnkraften är uran. Liksom oljan och kolet är emellertid urantillgångarna inte förnyelsebara, utan kommer att ta slut förr eller senare. Som större problem har man dock betraktat riskerna för reaktorhaverier och kärnvapenspridning genom den civila kärnkraften liksom slutförvaringen av det radioaktiva avfallet. För många framstår i stället solenergi som den bästa kraftkällan. De invändningar som görs mot satsningar på solenergi går i allmänhet ut på att den inte kan användas lönsamt under överskådlig tid framåt och att kärnkraft och fossila bränslen tills vidare måste prioriteras. Utan·tvivel kommer dock solenergin att så småningom få stor betydelse, och solfångare har redan blivit en vanlig syn i många länder. I Sverige och i många andra länder gör dock klimatet att det är svårt att utnyttja solvärmen; problemet gäller främst hur man ska kunna lagra värme från varma dagar till kalla.
I fråga om vindkraft, vågenergi och jordvärme pågår ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete. Vindenergi finns överallt, men tyvärr blåser vinden ojämnt; i ett elsystem med mycket vattenkraft (som i Sverige) kan dock vindkraften bli ett viktigt komplement. Hur man ska kunna använda den enorma kraften i havsvågorna har man i alla tider grubblat över - problemet är att vågenergin är ojämnt fördelad och beror på de varierande vindar som skapar vågorna. Tidvattnet är dock en energikälla som redan utnyttjas i flera länder, bl.a. Frankrike. Också jordvärme geotermisk energi - är en viktig resurs i flera länder, t.ex. Island.
En gammal beprövad metod för utnyttjande av organiskt material, s.k. biomassa, som energikälla är att elda med ved för uppvärmning. Andra sådana biobränslen som nu har blivit aktuella är halm, vass och energiskog. Torv intar en ställning mellan biobränslen och fossila bränslen. Energiskog är snabbväxande träd eller buskar som odlas speciellt för energi ändamål. Hittills har man mest huggit materialet till flis, som sedan eldas direkt. Man kan också pressa flis och avfall från träindustrin till pellets, som behöver mindre lagringsutrymme och därför är lämpligare för villapannor och dyl.
Hur man ska ersätta oljan som motorbränsle är ett problem i alla industriländer. Försöksanläggningar för omvandling av kol till flytande bränsle har byggts i vissa länder med stora koltillgångar, men denna metod kan knappast bli lönsam innan oljepriset stigit kraftigt. Närmare till hands ligger att använda någon alkohol, antingen metanol eller etanol, som motorbränsle. I Brasilien finns det många små fabriker där man jäser det avfall som bildas vid sockerproduktionen och framställer etanol.
På kort sikt har det visat sig utomordentligt svårt att ersätta oljan med andra energikällor. Men det föreligger ett stort behov att få fram effektiva, billiga och riskfria - "rena" - energikällor. Framför allt gäller detta naturligtvis i länder som saknar egna oljetillgångar, t.ex. Sverige. Lika viktigt som att skaffa mer energi är det emellertid att utnyttja energin effektivare - att sluta med det slöseri som vi i decennier har tillåtit oss men under inga omständigheter kommer att ha råd med i framtiden, vad vi vet just nu.
