Om Mary Louise Graffam
Levde: 1871-1921. (Dog av Tyfus i staden Sivas)
Nationalitet: Amerikansk.
Sysselsättning: Lärare, kristen missionär och rektor för flickskolan i staden Sivas och de kringliggande byarna.
Civilstånd: Ogift.
Känd för: Mary Louise Graffam var ett av många amerikanska vittnen till folkmordet på armenierna. Graffam beskrev i detalj övergreppen för familj och vänner i Amerika. Graffam spelade en framträdande roll i det efterföljande hjälparbetet med föräldralösa barn.
När vi var redo att lämna Sivas tilldelade regeringen stadens protestantiska befolkning 45 oxkärror och 80 hästar. Våra elever och lärare fick varken djur eller vagnar, så vi köpte själva tio kärror, två hästvagnar samt fem-sex åsnor, innan vi gav oss i väg. Sällskapet bestod av samtliga lärare från de högre klasserna, omkring tjugo pojkar från dessa klasser samt cirka trettio elever från vår flickskola.
Första kvällen var vi så trötta att vi bara orkade äta ett enstaka stycke bröd. Mörkret hade fallit, när vi stannade. Vi var så nära Sivas att gendarmer fortfarande beskyddade oss, och därför hände det inget särskilt med oss. Natten därpå fick vi emellertid en försmak på vad som väntade; dussintals filtar och liknande försvann, och åsnorna blev vi också av med. Många hade köpt kor, men djuren släpades bort, ett efter ett, tills inte ett enda var kvar.
Dagen därpå anlände vi till byn Hassan Tehelebi. Vi slog läger och åt fredlig vårmiddag, när den ledande ämbetsmannen anlände med några gendarmer och började samla ihop männen.
Natten gick, och endast en man kom tillbaka. Han berättade att de andra hade tvingats att lämna ifrån sig sina pengar, varpå de sattes i fängelse.
Morgonen därpå pressade de vårt sällskap på fyrtiofem lira mot löfte om att de skulle ge oss gendarmer som skulle skydda oss under fortsatta färd. Ett "sällskap" kan bestå av mellan tusen och tretusen personer. Vårt bestod av kanske tvåtusen, och vi tilldelades högst fem eller sex gendarmer. De sydde även fast en röd bindel på ärmen på en man från en kurdisk by och gav honom ett skjutvapen som tecken på att han hade rätt att plundra och trakassera oss precis som han ville.
Så snart männen lämnat oss började de turkiska kuskarna plundra kvinnorna: "Ni kommer ändå snart alla att kastas i floden Tokma Su, så ni kan lika gärna ge era saker till oss. I gengäld kommer vi att stanna hos er och försöka skydda er". Gendarmerna var emellertid värst. De gjorde hemska saker. En skolflicka släpades två gånger bort av kurder, men hennes vänner förde så mycket ”oväsen” att männen tog tillbaka henne.
När vi närmade oss bron över floden Tokma Su möttes vi av en fruktansvärd syn. Över slätterna sträckte sig så långt ögat nådde en karavan av ox-dragna kärror. Vi fick inte en droppe vatten på flera timmar, och solen gassade från himlen. Snart såg vi de döda från gårdagens sällskap. Samtidigt började de svaga falla omkull vid vägkanten.
Jag lyfte upp så många jag kunde på vagnen, och eleverna, både pojkar och flickor, betedde sig hjältemodigt. En flicka tog ett spädbarn från dess döda mor och bar det resten av dagen. En annan bar en döende kvinna tills hon avled. Vi köpte vatten från kurderna trots att de pojkar som hämtade det fick stryk. På vägen räknade jag till 49 döda, men det måste ha varit många fler. Ett naket kvinnolik var täckt av blåmärken. Jag såg kurderna plundra dem som fallit, men ännu inte dött. Kullarna på var sida vimlade av kurder, som kastade sten på armenierna, vars karavan av kärror långsamt ringlade sig mot bron. Jag sprang i förväg och ställde mig mitt på bron för att skydda dem mot en klunga av kurder. Ingen kastades i vattnet medan jag såg på, men någon sa - och jag tror att det är sant - att en som heter Elrnas, som en gång arbetade för mig, kastades ner från bron av en kurd. En kvinna red med ett spädbarn i famnen, när en kurd tog tag i henne. "Hon har ett barn i famnen", sa en annan, och då lät de henne gå.
Efteråt vände polisen sig till mig för första gången. De ville att jag skulle bege mig till Malatya, men jag stod fast vid att jag hade tillåtelse att stanna kvar tillsammans med armenierna. Hela dagen påstod de emellertid att jag skulle bege mig till Malatya, medan de andra skulle till Kiakhta. Strax därpå hävdades det att de i stället skulle till Urfa för att bygga byar och städer med mera.
I Malatya gick jag omedelbart till kommendanten, en kapten, som sägs ha tjänat en förmögenhet på alla dem som drivits i exil. Jag berättade för honom att jag förra vintern hade besökt Erzurum. Jag sa att jag tyckte synd om kvinnorna och barnen där, och att jag ville hjälpa dem. Till slut skickade han mig till distriktschefen. Denne är kurd och uppenbarligen inställd på att göra det rätta. Han har emellertid varit sjuk i stort sett sedan han kom hit, och de lokala kurdiska ledarna har kunnat göra mer eller mindre som de velat. Förfärliga saker har skett ...
Mina vänner här är väldigt glada att ha mig med, för de befinner sig i en oerhört olycklig situation och har nära nog blivit tokiga på grund av alla de fasor som de har gått igenom här. Distriktschefen och andra ämbetsmän här och i Sivas har läst upp de order som kommit från Konstantinopel för mig upprepade gånger, och utifrån vad det står i texten framgår det att de som har drivits i exil ska skyddas. Trots dessa order har man - verkar det som - ändå mördat många människor i varenda stad.
Soldater har här byggt stora skyttegravar för exercis. Nu har groparna emellertid fyllts igen, och våra vänner såg vagnar rulla tillbaka från staden på natten.
En bekant berättade för mig att han en dag, när han var ute å ämbetets vägnar, fick syn på ett lik, som såg ut att ha dragits upp ur en av gravarna, kanske av hundar. Byns ledare sa att alla män över tio år mördas, och att inte en enda får lov att leva. Det samma gäller kvinnor över femton år. Sanningen ligger nog någonstans mitt emellan ytterligheterna ...
Folkmordet fortsatte till 1918. Mary Graffam överlevde, men hela Sivas kristna församling utplånades. Efteråt deltog Graffam i arbetet med att ta hand om de många föräldralösa armeniska barnen i staden Sivas, där hon senare dog av tyfus. Turkiet har ännu inte erkänt folkmordet och landets brott. Brevet publicerades i tidningen The Boston Missionary Herald och berättar om händelser som utspelade sig i juli 1915.
Fler vittnesmål om folkmord på armenier (öppnas i egen flik)