Suffragetternas historia
Suffragettrörelsen
Beslutsamma, målmedvetna kvinnor börjar sin hårda kamp för frihet, jämlikhet och rösträtt. Dessa medverkande kvinnorna kallades för suffragetter eller suffragettrörelsen, från engelskan suffrage.
Scenen var galoppbanan Epsom Downs 20 kilometer sydväst om London. Ända sedan år 1780 hade den stora galopptävlingen gått av stapeln här på den s.k. Derbydagen, en onsdag i slutet av maj eller början av juni. Aven denna dag, den 4 juni 1913, jublade den tusenhövdade publiken när Englands ädlaste fullblod dundrade fram längs banan, men plötsligt inträffade något som fick alla att hålla andan: en ung kvinna hade sprungit ut på banan och försökte nu gripa tag i tyglarna på kungens häst. Hästen trampade ned henne, och fyra dagar senare avled hon av skadorna. Hennes namn var Emily Davison.
Många av åskådarna såg i detta blodiga skådespel ett offerdåd för en sak som många engelska kvinnor försvurit sig till sedan åratal: suffragettrörelsen. Det var kulmen på en landsomfattande proteströrelse, som rentav framtvingat ett slags belägringstillstånd i själva huvudstaden. Eller som en samtida beskrev det: Utrustade med borste och hink målade de under hemliga nattliga expeditioner över husnumren. De hällde sylt i brevlådorna, grävde upp kommunala blomsterrabatter, invaderade konstmuseer och förstörde målningar, skar av telegrafledningar, gav falskt alarm åt brandkåren och förstörde ett hus som premiärministern Lloyd George höll på att bygga åt sig. Till sist anlade de bränder. Åtskilliga järnvägsstationer, en fotbollsstadion i Cambridge och till och med några kyrkor gick upp i rök.
Vad ville dessa kvinnor? Varför tog de risken att göra sig löjliga offentligt, att bli inspärrade eller till och med att mista livet? Svaret är förbluffande enkelt: dessa kvinnor fordrade rösträtt.
Men det var inte bara i England som kvinnorna kämpade. för denna rätt. Även i andra europeiska länder, i USA och på andra ställen i världen var kvinnorna beredda att ställa upp på barrikaderna för sina rättigheter. Till en början gick de mycket försiktigt och återhållsamt till väga. Först när det visade sig att deras försagda framstötar inte ledde till något tillgrep de radikalare åtgärder.
Kvinnans ställning tidigare i historien
Sedan människorna övergått från samlar- och jägarstadiet till fast bosättning, uppstod småningom den privata egendomen, som kunde gå i arv och som det gällde att försvara. Kvinnorna sörjde för den nödvändiga avkomman, men i många kulturer betraktade männen barnen som sin egendom, och kvinnan var underordnad mannen.
Thomas Aquinas (teolog, 1225–1274) hade beskrivit kvinnan som ett ofullkomligt väsen som skulle lyda mannen. Ännu på 1700-talet bestred den engelske juristen sir William Blackstone att den gifta kvinnan skulle ha några rättigheter: "I och med äktenskapet upphävs kvinnans juridiska existens; den är då inordnad i mannens." Den franske författaren Honoré de Balzac menade cyniskt nog att den gifta kvinnan var en slavinna, och i själva verket uppskattade många kvinnor sitt slaveri, då det förskaffade dem fördelar. När allt kom omkring var de rika, privilegierade kvinnorna befriade från arbete och kunde ägna sig åt konstnärliga sysselsättningar eller syssla med sociala uppgifter. Under historiens gång hade enstaka kvinnor flera gånger kunnat hävda sig med hjälp av sin bildning eller konstnärliga talang. De kvinnor som tillhörde medel eller underklassen, hade däremot varit betydligt sämre lottade. De var tvungna att arbeta hårt för sin existens, antingen med tungt arbete i hemmen eller som tjänstefolk i de mer besuttnas hus, eller de senaste decennierna som arbeterskor. "Respektabla" kvinnor hade i stort sett bara två yrken att välja på, nämligen att bli sömmerskor eller, om de var utbildade, att bli guvernanter. Kvinnorna utnyttjades ofta skamlöst som billig arbetskraft. De arbetade upp till 17 timmar per dag för en lön som ofta inte uppgick till mer än hälften av männens. Hushållet fick de sköta vid sidan om.
Först år 1900 trädde en lag i kraft i Frankrike som begränsade arbetstiden till tolv timmar om dagen och gav en fridag i veckan. Förhållandena var inte bättre i t.ex. USA eller andra länder. Men genom att kvinnorna i så hög grad deltog i produktionen och förtjänade sitt eget uppehälle nådde de ett visst ekonomiskt oberoende, och detta ledde till att dessa kvinnor också fordrade att bli likaberättigade i socialt, politiskt och juridiskt hänseende. Kvinnosaksrörelsens tid bröt in.
Suffragetterna
De första stegen i denna riktning togs redan i slutet av 1700-talet. År 1789 hade en fransyska vid namn Olympe de Gouges givit ut en deklaration om kvinnans rättigheter, i vilken hon fordrade rösträtt för kvinnor. Tre år senare publicerades Vindication of the Rights of Women (Försvar av kvinnornas rättigheter) av Mary Wollstonecraft i England. Med stor vältalighet hävdade hon kvinnans rätt till utbildning och studier samt krävde jämställdhet i yrkeslivet. Även enstaka män framträdde till kvinnans försvar. Filosofen och nationalekonomen John Stuart Mill höll 1867 ett tal inför det engelska parlamentet där han talade för kvinnornas rösträtt. År 1869 publicerade han en bok, i vilken han protesterade mot kvinnans diskriminering.
De första engelska suffragetterna använde Mills bok som sin bibel, men deras framstötar var trevande. Det var inte så märkligt, eftersom redan den allra minsta framgång stötte på kraftigt manligt motstånd. Från talarstolarna, på löpsedlarna och inte minst från predikstolarna fick kvinnorna höra att de skulle besinna sin sanna natur. De kunde nu en gång inte tänka logiskt, de var inkonsekventa och var dessutom alltför svaga för att kunna ta det tunga ansvar som rösträtten innebar. Och detta sades rakt i ansiktet på kvinnor som dagligen utförde tolv timmars monotont fabriksarbete och dessutom skötte sina hem!
I England upphörde de vältaliga debatternas tid i och med att Emmeline Pankhurst grundade Women's Social and Political Union (WSPU) år 1903. Hon hade tröttnat på att parlamentet ignorerade kvinnornas rättigheter. Det mål hon förkunnade för WSPU var enkelt: omedelbar rösträtt för alla myndiga kvinnor. Och hon gjorde klart att hon var beredd att kämpa för detta med alla till buds stående medel. Genom sin speciella känsla av systerskap förenade suffragettrörelsen snart kvinnor från alla samhällsklasser. Förnäma damer demonstrerade arm i arm med unga arbeterskor.
Organisationens första mål var det liberala partiet. År 1905 lyckades Emmelines dotter Christabel Pankhurst ta sig in på ett partimöte. Hon bar ett plakat med den enkla frågan: Vill ni ge kvinnor rösträtt? De förlägna politikerna såg visserligen till att hon blev utkörd, men genom att spotta på en polisman lyckades hon med sitt uppsåt att bli arresterad. På så sätt började inte bara en stor offentlig kampanj för WSPU utan även en landsomfattande proteströrelse mot kvinnans underordnade ställning i samhället.
Efter den dagen gick ingen politiker säker för de kvinnliga demonstranterna. De smög sig in i olika möteslokaler och avbröt talarna, de målade "Rösträtt för kvinnor "på trottoarer och husväggar, och när inte ens detta hjälpte övergick de till direkta våldshandlingar: de kastade brandbomber, krossade fönsterrutor och lät sig arresteras.
Suffragettrörelsens höjdpunkt var Derbydagen år 1913. Det är ovisst om Emily Davison verkligen ville begå självmord, men för suffragetterna blev hon omedelbart en martyr. De krafter som stod bakom kravet på kvinnlig rösträtt gick inte längre att tämja.
Under första världskriget ställde Emmeline Pankhurst sina välorganiserade kvinnobrigader, sin "armé", i den krigförande nationens tjänst. Denna värdefulla hjälp bidrog inte så litet till att Englands kvinnor år 1918 slutligen erhöll rösträtt vid trettio års ålder. Tio år senare sänktes åldersgränsen till tjugoett år; samtidigt blev kvinnorna även valbara till parlamentet.
Emily Davison, en av de unga, entusiastiska suffragetterna i England, som kastade sig framför konungens häst på Derbydagen år 1913. Hon blev nedtrampad och dog några dagar senare. Denna händelse blev förevigad av journalfilmerna. Det blev aldrig uppklarat, om miss Davison verkligen ville begå självmord eller om hon bara ville väcka uppmärksamhet. För suffragetterna stod det helt klart att hon hade offrat sig för kvinnornas sak, och att detta skulle ge dem ny vind i seglen. Kvinnor ur alla samhällsklasser förenade sig för att med större eftertryck kämpa för sina rättigheter.
Utvecklingen i Frankrike och Tyskland
Liksom sina engelska systrar måste även suffragetterna i de andra europeiska länderna kämpa länge och hårt för sina rättigheter. I Frankrike var det politiska likaberättigandet och rösträtten från början en viktig del i strävandena. I Tyskland och i de skandinaviska länderna rörde det sig framför allt om socialt likaberättigande, om rätten till likvärdiga utbildnings- och arbetsmöjligheter samt lika lön.
I Sovjetunionen erhöll kvinnorna vid de omvälvande förändringarna i samband med revolutionen 1917 fullt likaberättigande. I Frankrike råkade suffragetterna ut för rätt många bakslag. År 1909 hade Madame Brunschwig grundat Union francaise pour le suffrage des femmes, men deputeradekammaren avslog inte mindre än fyra lagförslag om kvinnlig rösträtt under åren 1901 till 1918. Det femte lagförslaget antogs av kammaren år 1918 men upphävdes av senaten fyra år senare. Trots att både katolikerna och yttersta vänstern stödde kvinnornas sak, måste fransyskorna vänta till år 1944 innan de fick rösträtt och blev valbara.
I Tyskland hade kvinnosaksrörelsen redan från början en annan karaktär. Det första manifestet skrevs redan år 1792 av Theodor Gottlieb von Hippel. Den första kvinnosakskvinnan, Louise Otto Peter, grundade år 1865 Allgemeiner Deutscher Frauenverein och gav tillsammans med Auguste Schmidt ut tidskriften Neue Bahn. Hon var emellertid tvungen att publicera sina skrifter under pseudonymen Otto Stern, då hon fruktade att annars inte bli tagen på allvar. Luise Otto kämpade framför allt för kvinnans sociala framsteg. Detsamma gjorde Helene Lange, som i sin Gelbe Broschiire krävde en nyordning av skolväsendet. Hon fordrade emellertid även en omfattande politisk utbildning för kvinnorna, krävde att kvinnorna engagerade sig i politiken och pläderade år 1914 till och med för kvinnlig värnplikt. August Bebel, ledaren för de tyska socialdemokraterna, tog också ställning för kvinnans likaberättigande, och år 1891 tog det socialdemokratiska partiet upp kvinnlig rösträtt på sitt program. Föreningar för fabriksarbeterskor och för socialistiska kvinnor uppstod på många ställen, och år 1902 grundades Deutscher Verband fiir Frauenstimmrecht. Men även de tyska kvinnorna fick vänta till slutet av första världskriget, innan de blev fullständigt likaberättigade i politiskt hänseende.
I vissa europeiska länder, där kvinnornas krav inte framställdes med större eftertryck, ledde kvinnosaksrörelsen inte till resultat förrän långt senare. I Schweiz exempelvis fick kvinnorna inte rösträtt förrän år 1971, och det finns fortfarande länder där kvinnorna saknar rösträtt.
Mot slaveri och för rösträtt
I Förenta staterna utvecklade sig kvinnornas kamp på ett alldeles speciellt sätt. De hade deltagit vid männens sida i de hårda striderna under pionjärtiden, var inte så talrika och hade till en början en annan ställning än sina europeiska systrar. Likväl spelade även de en underordnad roll i det offentliga livet. Redan omkring år 1830 började enskilda kvinnor att framträda med krav på politiska rättigheter, samtidigt som kvinnorna tog upp kampen mot slaveriet; i och med att de nekades medlemskap i de talrika mot slaveriet riktade sällskapen insåg kvinnorna att deras sak var besläktad med slavarnas. Lucretia Mott, som var lärarinna och kväkare, blev så upprörd över att hon inte fick deltaga i antislaverikongressen i London år 1840 att hon grundade en förening för kvinnornas rättigheter. I London hade hon träffat Elizabeth Cady Stanton, som också var en övertygad motståndare mot slaveriet, och de båda kvinnorna organiserade nu gemensamt en konferens i Seneca Falls i närheten av New York, vilken skulle väcka stort uppseende. De gav ut ett manifest, som var formulerat med oavhängighetsförklaringen som förebild. Detta verkade som en trumpetfanfar. Tusentals kvinnor slöt sig samman i organisationer. Men när småningom Förenta staternas författning ändrades, tillerkände den endast de fria färgade männen men inte kvinnorna någon rösträtt.
Kvinnorna fortsatte dock kampen och tog även till sådana medel som de engelska suffragetterna använde, som t.ex. strejker av olika slag. Så småningom började en medvetenhet spira i enstaka stater, framför allt på västkusten. Liksom i England och Tyskland fick även i Förenta staterna kvinnornas insats under kriget en avgörande betydelse: år 1920 ratificerades den tilläggsartikel till författningen som förbjuder att rösträtt förvägras någon på grund av kön. En lång, svår kamp var till ända.
Efter andra världskriget, och särskilt på sextiotalet, vaknade kvinnosaksrörelsen till nytt liv. Nu var slagordet emancipation. Kvinnorna fordrade att bli befriade från sin könsbundna roll som hemmafru och moder, som bara tjänar litet pengar vid sidan om. De ville ha fri abort och fullkomlig jämställdhet med mannen i samhället och i arbetslivet.
I Förenta staterna uppstod Women 's Lib, som fått efterföljare på många håll. Några av kvinnornas krav har uppfyllts; abort är t. ex. legaliserad i många länder, och större jämställdhet råder inom arbetslivet och i samhället. Men feministerna kämpar vidare för ett samhälle där inga könsbundna skillnader får förekomma.
Kvinnornas rösträtt i andra länder
Det var inte överallt som kvinnorna kämpade för sin rösträtt så charmfullt som i Schweiz 1971. Än i dag har kvinnorna inte blivit politiskt myndiga i alla änder. Införandet av kvinnlig rösträtt skedde följande år: Nya Zeeland 1893, Finland 1906, Norge 1913, Danmark 1915, Nederländerna och Sovjetunionen 1917, Tyskland och Österrike 1918, Polen, Sverige och Tjeckoslovakien 1919, USA 1920, England 1928, Sydafrika 1930, Turkiet 1934, Canada 1940, Frankrike 1944, Italien, Japan och Ungern 1945, Albanien, Jugoslavien och Rumänien 1946, Bulgarien och Kina 1947, Belgien och Israel 1948, Marocko, Tunisien och Cypern 1959, Irak och Malta 1964, Schweiz 1971, Jordanien 1974.